Fel.

Klockan tjugo över tio stolpade jag in på föreläsningen, fem minuter försen. Sju minuter senare insåg jag hur fel jag hade tänkt och ångrade djupt att jag hade gått dit. Å andra sidan hade jag inte hjärta att ställa mig upp igen och knalla iväg. Jag plågade mig igenom första passet på en trekvart. Undertiden somnade jag sju-åtta gånger och kräktes med liknande frekvens. När den för dagen finklädde föreläsaren nämnde rast, störtade jag ut till toaletten, jag samlade ihop mina tillhörigheter och jag segade mig hem.

Hemma var det samma visa: Toa och sova. Men hur rimligt är det att lägga sig och sova vid tolvtiden? När skall man ställa väckarklockan? Och framför allt: När kan dagjäveln tänka sig att ta slut?

Vill någon träffa Martin idag, då får de lov att hälsa på i sängen. Om den som kryper ner, av någon mirakulös orsak, skulle vilja förlusta sig med honom, ja då blir det hennes jobb. Hon får sköta puckarna och jag ställer ett krav i denna hypotetiska episod. Du får ta det jäkligt piano.