Att mura är som att limma i fruktansvärt stor skala

Det enda som räddar mig när jag står och pillar med cementen i solskenet på Orust är att cement åtminstone inte är trådigt och det faktum att arbetshandskarna ger mig några milimeters distans till skiten. Det är om man vill se på situationen ur ett käckt, positivt sätt.

Omgivningen är närmast äckelidyllisk med får som närmsta grannar, små bräkande lamm på en solgröngrässlänt som sluttar ner mot en liten porlande bäck där vitsipporna växer. Och om man lägger sig ner på mage i hagen och tittar tillbaka mot sommarstugan så går det ju inte heller att klaga på det man ser. Ett litet rött hus med vita knutar, en stengärdsgård och i förgrunden ett grönt hav upplyst av tre maskrosor. Det finns foton, men jag är inte vän med blogger.

Cementen irriterar på handlederna och jag kommer ihåg att det inte alls är en sommardröm med vita små puffmoln på himlen. Det finns inga moln.

Senare lägger jag mig tillrätta i soffan och fortsätter med Art Peppers självbiografi. Att läsa om heroinister är uppfriskande; de har många fina ord: balling. Jag mår bättre även om pollentröttheten värker i hela kroppen.

När jag kommer hem till staden upptäcker jag att alla mina foton som jag lagt upp i fina kataloger och länkat till från bloggen är försvunna. Pollenterroriserad, golvad, och ute vägrar det att regna.

En flicka säger att hon har gjutit cementsaker i helgen och att hon skall avtäcka dom nu. Man kan ha olika syn på saker.

Jag försöker sova, men det gör mig pigg. Drick aldrig mer grapefruitjuice i samband med kaffe. Några timmar senare sitter Art Pepper åter igen på Sant Quintin och jag tänker att det kanske går att somna nu.

Något mer kommer jag inte ihåg.

Saker som inte händer.

Riktiga människor kommer inte hem klokan åtta i sex på morgonen. De kommer inte hem samtidigt som solen börjar påpeka att den nya dagen har börjat. Framför allt så stannar de hemma när de kommer hem på tok för sent och på tok för absurt för fulla. De tänker inte att de såg ett bra foto på vägen hem. De tänker inte att morgonljuset var väldigt fördelaktigt. De tänker inte att de häller upp en whiksey och äter lite choklad medans de skriver ett blogginlägg och det tänker absolut inte att det är en rimmlig idé att gå ut igen och lägga sig på alla fyra och ta följande foto:
(jag skall bara dricka upp, gå ut och ta kortet och komma hem igen så kommer det publiceras här.)
Här typ
och det blev en bonus på vägen hem:
Här faktiskt

Telefonsamtal

Mobilen ringer. Okänt mobilnummer.

Jag: Martin
Han: Hej, jag heter ____ och ringer från McDonalds i Västra Frölunda
Jag: Jaha (Jag tänker att jag äter inte på McDonalds och jag bor inte i Västra Frölunda, varför ringer dom mig, jag har väl inte glömt något där, jag var där någon gång med några kompisar för några år sen... osv)
Han: Jo det är inte så att du har en volvo?
Jag: Näe?
Han: För vi har haft en volvo stående här i någon vecka som är registrerad på en Martin Zackrisson
Jag: Jaha nä nej den är inte min. Det finns ju några Martin Zackrisson, men inte så många.
Han: Jo jag har pratat med han i Lindome och det var inte hans heller.
Han: Du känner inte till några andra Martin Zackrisson?
Jag: Näe...
Han: Okej, men ha en bra dag då.

Tema förakt

Människor är individer med värde. Människor är de bland folk som visat sig värda att upphöjas ur den föraktningsvärda massan. Massan är folk. Folk bör föraktas. Där jag kommer ifrån heter det inte folk, utan Leifar. Dagens största Leif är jäveln som trodde det var lämligt att ge sin älskade följande personliga registreringskylt på bilen. Jag vill varna känsliga läsare för en mycket störande bild. Och jag vill uppmana till en hatkampanj.

Dagens Leif:

Cashewnötter

Dagens fångst efter spontant fredagseftermiddagsfinvinsdrickande på lillebrorsans solterrass och efter ett långt besök hos H var ett gäng skakiga nattfoton.

Dom finns: >>här<<

Nu måste jag ägna mig åt min skönhetssömn, för i morgon skall jag plåta fotomodeller.

1dag - 5 foton

Och här skulle dom ligga, mästerverken, fotona. Jag sa till en vän att idag hade varit en närmast perfekt dag. Sol, bra foton, en underbar mp3-spelare. Skulle det bara finnas lite mer kärlek så skulle plötslig död vara närmast rättfärdigat (vad skulle det finnas kvar att leva för).

Då säger min vän att kärlek inte är en färdiglagad äpplekaka, utan snarare som dom där halvfabrikaten man köper på COOP, tar hem och måste fortsätta grädda i ugnen innan dom blir ätbara.

Jag försöker en gång med fotona innan jag kryper i säng. Dom kommer snart. Jag lovar.

Vill du se korten får du helt enkelt klicka >>här<<. Jag vet inte varför blogger bråkar med mig.

Lyckan i ett paket på posten.

Bara några hundra meter bort ligger ett paket lycka på posten och väntar. En mp3-spelare med 1 gb och fett ljud. Och ändå går jag inte dit. Resan känns på tok för vågad. Jag väntar i några timmar till så att mörkret kommer.