Framgång i motvind...

Klockan är morgon och mina grannar, som jobbar på Astra Zeneca, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Chalmers och andra presitigefylda inrättningar som rättfärdigar lägenheter vars värde överstiger miljonen (och även miljon nummer två), börjar vakna till väckarklockans piip-piip. Deras bilar har fått högerbackspegeln intryckt, men det kommer de inte märka förrän efter ett tags bilfärd, hur kort den är. Jag sitter och räknar ner tills föreläsningen. Tre timmar kvar. Kommer jag ens hinna att bli bakfull. Och hur meningsfullt är det att sova?

Que hay una difenencia entre ellos i yo me da un sentido de, quiza no de urgullo, sino mejor dicho de importancia.

Älska överklassen som har elodorado tandkräm på toaletten och 150 kvadratmeter boyta per person på Vasaplatsen.