Broken glass.

Frisören säger vill du klippa? Det var ganska länge sedan, i mars faktiskt, och då rakade jag av mig allt så det bara fanns fjun kvar. Tänkte att det var dags nu, säger jag. Hon säger hur vill du se ut, vill du se ut som honom. Hon pekar på en stilig och trendig karl, och självfallet säger jag ja. Hon säger att jag har förfärligt mycket hår, och att dom där lockarna i nacken måste bort. Jag vågar inte säga att jag var förtjust i dem fram till för någon vecka sedan.

Mycket hår senare stapplar en tre hekto oskyldigare och många månader yngre Martin ut ur salongen. Han tänker att nu kommer tjejerna ögonknulla mig när jag strosar genom stan. Inte längre bara ett par glasögon utan också en frisyr. 190 kronor och nu kommer du tillbaka om fem-sex veckor annars kommer håret bli långt och lockigt igen. Okej.

En bra värdemätare kommer senare på kvällen. Tjejen som blev förstummad över de briljanta glasögonen när hon såg dem första gången, hon sätter sig på golvet och greppar tag i slutet på mina jeans och leker med dem samtidigt som hon tittar på håret. Jag tar det som ett bra betyg. Många säger också snälla saker, men trevliga ord is only so much. De rispar små hål i själen. Ord har jag tillräckligt av själv. Jag gör mig inte snygg för att få några trevliga utsagor kastade mot mig, jag vill ha slängkyssar, jag vill bli ögonknullad, jag vill hålla någons hand under en lyktstolpe i december medan snöflingorna dinglar ner.

Under natten drömmer jag att mina glasögon har gått sönder, blivit knäckta. Självkänslan hade fått sig en törn. Det är den mest existentiella drömmen ever.