Esplendedor

Det är mitt stoltaste ögonblick. Det är en stor svart kille med dreads. Ett ghettobarn vars namn är respekterat i halvmiljonstadens slitna delar. Polisen vet vem han är och trakaserar honom närhellst de har lust. Även om det inte finns anledning till det längre. När han och hans vänner spelar fotboll på asfaltsplanen luktar det guds stad, samtidigt som solen faller ner bakom bergen bortom kåkstaden. En dag kommer säkerhetspolisen och plockar upp en kille, mitt i pågående match. En turist har blivit rånad.

Min vän Stalin har lämnat det gangsterlivet bakom sig även om hans namn fortfarande gör att folk lyssnar och lyder.

En natt sitter vi i en park och dricker rom och cola - cuba libre -, eller som andra kallar den hahaha. Han säger:

- Martin you are rasta man.

Han dunkar sig med knuten han på bröstet. Here.

Han är trött, det är så mycket Babylon på Kuba. Han kan inte röra sig fritt. Många dagar måste han hålla sig borta från centrum, där hans arbetsplats ligger. Han bär alltid på en systemkamera, för om han inte har den blir han upplockad av polisen. På nätterna är huvudgatorna uteslutna. Och det är ingen överdrift, jag är själv med en gång när två berusade poliser gjorde sitt bästa för att utverka mutor eller i alla fall hitta en orsak till att få sätta honom i fängelse. Två ideologipoliser kommer förbi någon stund senare med samma mål i sikte. Vi inser att vi måste välja ett annat ställe, någonstans där polisen inte bryr sig, någonstans som är mer ghetto.

Stalin säger att han inte längre orkar hoppas på att det kommer bli bättre en dag. Och han vill inte ens tänka att det skulle finnas en möjlihet att få komma ut från Kuba. Han skriver en bok om sitt liv, men den kommer garanterat aldrig bli publicerad. Och det vet han.