Homeway bound

Jag tar spårvagnen hem från Sancho, för det är snorkallt, för jag bor på en kulle och för att jag känner mig lat. Framför mig sitter en man. Även om han har en mössa med en svensk flagga, om han är fetlagd, och om han har en plastpåse med kläder på platsen brevid sig, så läser han ändå metro och ser anständig ut.

När spårvagnen lämnat Prinsgatan och är på väg mot Olivedalsgatan så vänder han sig plötsligt rakt frammåt och nyser rätt in i tidningen, sätter sig sedan till rätta och fortsätter bläddra och läsa på de halvblöta sidorna.

Det är någonstans där som jag besämmer mig för att Sancho har rätt. Bakterier är äckligt och de finns överallt. Jag funderar på hur jag ska slippa dra i repet när min hållplats närmar sig. Jag funderar på om jag ska sitta kvar och vänta tills någon annan skall av. Jag tänker aldrig ta in en metro igen som någon annan har läst innan. Bläh!