Kärlek

Fyra tjejer står på scenen, och visst skulle man kunna kalla det arty när de springer runt mellan fioler, basar, hamondorglar, pianon, vattenfyllda glas, sågar och hotellringklockor. Men det här är både skönt och gulligt. Särskilt när två av tjejerna ser ut som de spelar ett sådant där arkadspel där man skall trycka på knappar i takt med musiken, med skillnaden att de hamrar på hotellringklockorna och att de står på scen. Men de verkar ha lika roligt i alla fall.

Så är förbandet färdiga, en av tjejerna ställer sig vid en mikrofon och säger på osäker engelska med isländsk brytning "Usually we sell our CD in the break, but we have sold out..." och så vidare, men jag hör inte längre vad hon säger. Jag är förälskad - i hennes röst.

Paus

In kliver Sigur Ros och börjar mangla runt mitt hjärta, först utan att jag riktigt märker det, men sedan allt tydligare känner jag hur knutar i själen börjar lossa och jag är inte längre närvarande i stolen, eller mer närvarande än vad jag någonsin har varit.

Efteråt behöver jag hjälp för att kunna ställa mig upp. Det bara skakar och pirrar i kroppen. Första minutrarna lyckas jag enbart producera utsagor som "bra", "ja", "oj" och mellan dem skrattar jag för mig själv, och så tänker jag på när tjejen pratade engelska med isländsk brytning och så skrattar jag lite till.