Wonderful world

Det är nu man borde inleda med att skriva ***SPOILER***, men, näe. Igår frotterade jag mig med de högst vanliga folket. Om man vill droppa lite kunskap skulle man kunna säga att jag tänjde min Love of the common people så långt att jag gick och såg tre förhandsvisningar i rad. Filmer alltså.

Det här är tyvärr ett måste. Jag vill inte vara recencent, men det finns gränser för hur mycket skit jag tål innan jag måste bajsa tillbaka.

Into the Blue - antydningsundervattensmjukporr. Man tittar ner i Albas bikini-top, man tittar upp under hennes rumpa, och framför allt ser man hennes mage över allt i bild. Har ni sett Drawn Together? Men det här var inte roligt, det här är en berättelse om sann kärlek. "Would you give up the treasure for me?" Klipp lättklädd Alba. Filmen funkar nog bäst om man har KA-syndrome, för då behöver man inte oroa sig för saker som handling eller det att en historia bör ta en från punkt A till punkt B, och gärna på ett meningsfullt sätt.

Wallander - Var är den onda lilla yuggon? "Det här är inget kidnappande, det här är något helt annat" No shit. Äh, nu ska vi vara snälla, det är i alla fall inte förolämpande, bara förutsägbart.

Storm - Mitt goda samvete är en kvinna, som hämtad från Femte elementet. Mitt onda samvete är en svartklädd man. The battle begins. Vi rider serietidningsfilmsvågen och gissa vem som vinner. Det finns både en pandoras ask och akilles häl i ett. Det är verkligen tröttsamt dumt, gömt under våldtäckt och andra smaksigheter som ska få oss att tänka att det här, det måste vara en bra film. Kan inte någon hyra in tjejen från Ôdishon så att hon kan plocka fram sin stållina och såga regisören vi fotknölarna. Please.

Beautiful people? Slutligen. Hur har man mage att lägga Jimmy Cliff som avslutnings spår samtidigt som dom hittar skitguldet i Into the blue. OMG! Hur tänker vi.