Att mura är som att limma i fruktansvärt stor skala

Det enda som räddar mig när jag står och pillar med cementen i solskenet på Orust är att cement åtminstone inte är trådigt och det faktum att arbetshandskarna ger mig några milimeters distans till skiten. Det är om man vill se på situationen ur ett käckt, positivt sätt.

Omgivningen är närmast äckelidyllisk med får som närmsta grannar, små bräkande lamm på en solgröngrässlänt som sluttar ner mot en liten porlande bäck där vitsipporna växer. Och om man lägger sig ner på mage i hagen och tittar tillbaka mot sommarstugan så går det ju inte heller att klaga på det man ser. Ett litet rött hus med vita knutar, en stengärdsgård och i förgrunden ett grönt hav upplyst av tre maskrosor. Det finns foton, men jag är inte vän med blogger.

Cementen irriterar på handlederna och jag kommer ihåg att det inte alls är en sommardröm med vita små puffmoln på himlen. Det finns inga moln.

Senare lägger jag mig tillrätta i soffan och fortsätter med Art Peppers självbiografi. Att läsa om heroinister är uppfriskande; de har många fina ord: balling. Jag mår bättre även om pollentröttheten värker i hela kroppen.

När jag kommer hem till staden upptäcker jag att alla mina foton som jag lagt upp i fina kataloger och länkat till från bloggen är försvunna. Pollenterroriserad, golvad, och ute vägrar det att regna.

En flicka säger att hon har gjutit cementsaker i helgen och att hon skall avtäcka dom nu. Man kan ha olika syn på saker.

Jag försöker sova, men det gör mig pigg. Drick aldrig mer grapefruitjuice i samband med kaffe. Några timmar senare sitter Art Pepper åter igen på Sant Quintin och jag tänker att det kanske går att somna nu.

Något mer kommer jag inte ihåg.